Kolonialofficerens minnen

Kongofristaten (1885-1908) tillhör de mörkare kapitlen i Europas och Afrikas gemensamma historia. Miljontals människor lär ha dött som en mer eller mindre direkt följd av den hänsynslösa exploateringen. Också kolonisatörerna satte livet på spel. Av de drygt femtio svenska officerare som värvats till den internationellt sammansatta armén kom ungefär hälften levande hem.

Axel Svinhufvud tillhörde överlevarna. Ärrad och sjuk kunde han, efter sina tre år i kolonialmaktens tjänst 1893-1896, ta emot en guldmedalj för ”tapperhet i strid” av Oscar II:s egen hand. Då hade han bland annat deltagit i straffexpeditioner mot vad han själv uppfattat som ”tämligen oskyldiga byar”. Den unge officeren hade önskat att bli placerad ”så långt in i landet som möjligt”.

Efter månaders färd på karavanvägarna och med ångbåt och kanot posterades han i distriktet Uele, i Övre Kongo. Där ömsom stred och festade han med azande- och mangbetuhövdingar i sin egen ålder. Flera av de vapen och musikinstrument som finns i samlingen var gåvor från dessa män. Fanns det alltså utrymme för vänskap, diplomatiska gester och aristokratiskt igenkännande i det koloniala helvetet?